I april 2024 öppnades Tullgarnsbron över Fyrisån. Trots att det blev ännu en länk för motortrafik möjliggjorde bron att Islandsbron i centrum kunde stängas för biltrafik, samt att cyklister också fick en välkommen koppling mellan sjukhusområdet och Kungsängen/Boländerna. Ändå dröjde det till augusti 2025 innan jag för första gången fick prova den nya förbindelsen. Här redogör jag för mina upplevelser.
Jag cyklade från korsningen Dag Hammarskjölds väg-Sjukhusvägen till Stålgatan i Boländerna (2,8 km; se karta). Hela sträckan ingår i kommunens huvudcykelnät, vilket bör innebära att högre krav ställs på standarden jämfört med övriga cykelvägar.
Sjukhusvägen
När jag gjorde turen hade cykelbanan söderut längs med Dag Hammarskjölds väg spärrats av (på grund av förberedelser för spårväg), och cyklister och gående hänvisades till ”annan väg”:
Jag valde att korsa Dag Hammarskjölds väg och ta GC-banan på Sjukhusvägens vänstra (norra) sida, vilken är dubbelriktad. Här möts man direkt av någonting man inte förväntar sig på ett huvudcykelstråk, eller på en cykelbana överhuvudtaget: en busskur mitt i vägen:
Linjeföringen tyder på att cyklister förväntas tillfälligt samsas med gående på den smala gångbanan. Men enligt kommunens tekniska handbok ska fasta anordningar placeras minst 60 cm från en GC-bana, vilket tydligt inte är fallet här. Man kanske kan medge att den här utformningen är gammal och att den kommer att förbättras när spårvägen ska byggas här, men då förväntar man sig inte att nya hinder nyligen placerades på samma sätt bara några 100 meter längre fram:
Notera på bilden ovan att cykelbanan på andra sidan Sjukhusvägen räknas som del av Valsätraleden, och att den tillfälliga busskuren och den orangea skylten där alltså står mitt i en snabbcykelled.
Att det hade varit bättre för mig att cykla på andra sidan Sjukhusvägen märker jag först när jag ska svänga till höger in på Sleven Säfwenbergs väg. Cykelpassagen över Sjukhusvägen ligger nämligen på bortre sidan av korsningen, medan den dubbelriktade cykelbanan längs med Sleven Säfwenbergs väg ligger på dess högre sida, alltså på närmaste sida korsningen. Det betyder att man behöver korsa två bilvägar, och svänga tre gånger i en 90-graderssväng, för att kunna svänga in till höger:
Blå: nuvarande sväng in på Sleven Säfwenbergs väg. Grön: kortare alternativ.
Därtill kommer att ingen av cykelpassagerna har väntmagasin, så att passerande cyklister lätt hindras av väntande cyklister (se bild ovan; väntplatsen närmast Studenternas IP var uppgrävd dagen bilden togs, vilket ytterligare försvårade framkomligheten). Hela korsningen hade varit mycket enklare om cykelpassagen (och övergångsstället) hade placerats i förlängningen av Sleven Säfwenbergs GC-bana (se inlägg i bild ovan).
Tullgarnsbron
Den nya dubbelriktade GC-banan längs med Sleven Säfwenbergs väg är likt många andra i Uppsala: inte dålig, men inte speciellt bra heller. Men när jag väl hade kommit över Tullgarnsbron blev jag verkligen förbryllad: plötsligt slutar cykelbanan tvärt och går över till gångbana. Här behövde jag bromsa hårt för att förstå hur det var tänkt här: jag behövde korsa bilvägen och fortsätta på andra sidan. Det fanns ingen som helst hänvisning om det, och skylten med förbud mot vänstersväng bara bidrog till förvirringen. Så här ska en nybyggd huvudcykelväg anno 2025 inte se ut!
Genhetsprincipen säger att det inte ska finnas rätvinkliga svängar i cykelbanan och att cykelvägen ska vara minst lika gen som bilvägen. Det är tydligt att den principen inte har följts här. Dessutom ligger även här cykelpassagen före tvärgatan på andra sidan (Östra Ågatan), vilket betyder att man behöver korsa två gator för att kunna fortsatta på samma väg.
Nedanstående bild visar dessutom tydligt vem som prioriteras i korsningen med Östra Ågatan: även om det handlar om en mindre tvärgata som korsar ett huvudcykelstråk längs med en viktig huvudgata, så är det bilar som kommer ut från Östra Ågatan som får vägen banad för sig, medan cyklister möter kantsten, höjdskillnader och osäkerhet om vem som har företräde. Tyvärr är det så för de flesta cykelbanor längs huvudgator i Uppsala, och nybyggnationer är tydligen inget undantag.
Samma situation som jag beskrev ovan finns förresten om man cyklar över bron från andra hållet: det finns en cykelbana på brons norra sida också, men så fort cyklister kommer över bron tvingas de att korsa bilvägen i en tvär sväng, utan någon som helst förvarning (se bild nedan; det var tydligen Uppsala American Car show den dagen). Sen behöver cyklister korsa Ulleråkersvägen, som har samma problem som Östra Ågatan ovan: ingen obruten höjd, kantsten och oklarhet om företräde.
Lösningen verkar enkel: antingen bygger man en (bred) dubbelriktad cykelbana på samma sida av bilvägen längs hela sträckan, eller så har man enkelriktade cykelbanor på vardera sida bilvägen. I båda fallen ska huvudcykelstråket minst ha samma fördelar som bilvägen: det ska vara gent och obrutet hela vägen. Varför göra det mer komplicerat än nödvändigt? Om det ändå finns goda skäl att införa ett sidbyte ska cykelpassagen placeras efter en eventuell tvärgata på andra sidan, så att cyklister slipper korsa två gator.
Vimpelgatan
Efter Tullgarnsbron fortsätter cykelbanan på norra sida Kungsängsesplanaden, tills man korsar Kungsgatan och möter en stor skylt i början av Vimpelgatan som varnar att den dubbelriktade cykelbanan upphör och att man behöver byta sida – igen! Visserligen kan man inte klaga på att man inte fick en förvarning här, men att skylten inte är en onödig lyx visar den nästan osynliga cykelpassagen till andra sidan, som dessutom ligger mitt i en kurva:
Resten av Vimpelgatan har väldigt smala enkelriktade cykelbanor, så exakt vad man har vunnit här som cyklist genom att byta sida är oklart.
Kungsängsvägen
Ett sista exempel på en korsning där utformningen är snål mot cyklister är Kungsängsvägen-Björkgatan i Boländerna. Där finns en cykelpassage bara på korsningens östra sida, vilket betyder att när man kommer österifrån och vill svänga vänster måste man korsa två gator (se bild och inlägg nedan).
Slutsats
Om Uppsala verkligen vill minska biltrafiken och satsa på klimatvänliga transportmedel, då ska kommunen sluta krångla till det för cyklister. Åtminstone ska cyklister ha samma förmåner som bilister på samma väg. Det betyder genhet, inga onödiga sidbyten, obruten höjd över tvärgator, tillräckligt med utrymme och inga hinder på eller intill cykelvägen. Men så länge det inte är enklare att ta sig fram i staden med cykel än med bil, så har man inte rätt att kalla sig för en cykelstad!
