Uppsalas gångbanor och cykelbanor sköts bra, men den långa fuktiga hösten avslöjar en del brister. Det gäller både asfalterade och grusade, men också stigar som uppstår från ett naturligt behov, så kallade genvägar, behovsstigar eller folkstigar.
Gång- och cykelbanor är det vanligaste platsen för motion enligt en finsk undersökning. Deras nytta som rekreationsplats har understrukits under covidrestriktionerna.
När träden fäller sina löv ska de sopas bort för att inte orsaka halkolyckor. Under oktober-november står lövhalka för 7–11 procent av cykelolyckorna i Sverige. Löven är hala och multnar i värsta fall en gegga. De hotar cyklisters och fotgängares säkerhet, men minskar också attraktiviteten. Cykling ska vara säker och attraktiv är kommunens målsättning. Någon policy, riktlinjer eller handlingsplan för gång finns inte, men säkra och attraktiva gångbanor vill nog alla ha.
När våren kommer förstärker grusbanornas lövgegga tjällossningens lerighet.
Lövhalka – sopat och osopat
Säkerhet och attraktivitet
Lövträden står där de står och det är ingen överraskning var löven hamnar. Vi ser ändå banor, asfalterade och grusade, som inte har sopats. Förvånansvärt många av dem är vältrafikerade. Exempel:
Asfalterade: Stabby knalle, Linrepegatan, Elfrida Andrées väg och Krongatan.
Grusbanor: Österplan, Kåbobanan i Stadsskogen, allén mellan Kyrkogårdsgatan och kyrkogården längs Fyrisån vid Liljekonvaljeholmen med flera sträckor, vid Linnés Sävja.
Brant backe ger extra halkrisk. Bergknallen mellan Berthåga och Stabby.
Österplans gångbana. Oattraktiv. Så pass försummat att det ger ett förslummat intryck.
Längs Kyrkogårdsgatan. Höstens sprakande lövprakt övergår till en lövgegga, som minskar i praktiken gångbanans bredd, tills alléträden gnistrar av snö eller rimfrost.
Ett enda träd kan skämma en gång- och cykelbana om man inte lövsopar. Dag Hammarskjölds väg.
Spårighet – en säkerhets risk
Spårighet är en allvarlig säkerhetsrisk för cyklister. Vintertid bildas gärna spår när slask och modd fryser. Döljs de sedan under snö, kan man inte ens upptäcka risken. Geggiga vägar och pölar kan också frysa till spår.
Gegga som fryser till spår är riskabelt i sig för cyklister. Täcks det sedan av snö blir de en ovälkommen överraskning. Dessa pölar kunde lätt åtgärdas.
Konstruktionsfel ger pölar
Många banor, framför allt grusbanor, har pölar. Cyklister kan cykla igenom pölarna, men gående behöver gå vid sidan om. Under vintern blir pölarna isfläckar. De innebär en risk för cyklister om de svänger eller bromsar, för fotgängare är varje steg en halkrisk.
Pölar uppstår genom systematiskt fel: stigarna följer markens krön och svackor, varvid vatten samlas i svackor. De byggs inte som man bygger bilvägar: upphöjda med en (torr) mittrygg.
Slitytan på grusvägar tenderar att med tiden hamna vid sidan om. I Stadsskogen finns exempel på vallar högre än själva stigarna. Självklart kan man lägga på nytt slitlager. Förr återvann man dock vägmaterialet genom att väghyvlar hyvlade upp sidorna på vägen, sorterade bort växtmaterial och vältpackade slitlagret igen, eventuellt med ytterligare grus med rätt fördelning av fint och grövre stenmaterial.
Pölar på en grusväg borde vara ett icke-problem.
Två gångcykelbanor låter avrinningen ske i mitten av banan. Det kanske skulle fungera om inte löv samlas i vatten och sedan dämmer.
Krongatan: Den ytterst smala gångbanan längs parkeringen vid kyrkogården fungerar också som dike.
Götavägen: Avrinningen leds till mitten av gångcykelbanan. Trots att det inte finns lövträd intill samlas löv i rännans vatten.
Frodeparken. Inte roligt att gå när det har regnat, riskabelt när det har frusit.
Övergångar
Vi har inte kartlagt övergångar från gata till cykelbana där det ofta samlas vatten. Vanligtvis cyklar man rakt där, men på Torkelsgatan finns en stor pöl där man måste svänga, vilket innebär en halkrisk när det fryser. Uppsalas vintrar pendlar ju mellan plus- och minusgrader.
Torkelsgatan. När pölen fryser till is är den säkerhetsrisk för cyklister som måste svänga där.
Behovsstigar eller folkstigar
Genhet är ett mål annat för ökad cykling. Det skulle också kunna gälla gående. Människor varken går eller cyklar i räta vinklar trots planerares förkärlek att ruta in tillvaron. Gräsmattor ger människor möjligheter till genare färdväg. Dessa stigar blir dock leriga under höst och vår, varvid man går/cyklar bredvid och stigarna underhand blir allt bredare. Gräsmattorna mellan Ica Väst och Hamberg (låghusen) är rikt försedda med behovsstigar. De åtgärdades inte när parken byggdes om härom året.
Behovsstig mellan Bäcklösa och Valsätraskolan. Tillika en gen väg mellan Norby och Ultuna.
Exempel på behovsstigar som behöver bli grusade stigar:
- Orkestervägen-Vipängsvägen,
- Skölsta-Årsta,
- Bäcklösa-Valsätraskolan,
- till gamla Almquist&Wiksell
Exempel på fastigheter utan koppling till gc-bana:
Det är inte ovanligt att fastigheter i industri- och handelsområden saknar koppling till gång- och cykelbanor. Men behovet finns uppenbarligen. Här vid Kristallen och Fyrislundsbanan.
Så här ser entrén ut till Stenhagenskolan för gående och cyklande barn, som inte rör sig i räta vinklar. Det ser bättre ut från framsidan/bilsidan.
Generellt är underhållet av gång- och cykelvägarna gott i staden. Uppsala kan bygga goda gång- och cykelvägar: Den nya promenaden vid Vårdsätraviken går genom mycket lövskog. Delar av banan är byggd upphöjd över omgivningen.
Upphöjd gångbana på Vårdsätravikens promenad.
Kopplingen mellan Stenbergsvägen och Glimmervägen har just fått ett rejält slitlager över de gamla pölarna. Kanske något tungt att dra barnvagn där utan ordentligt packad slityta?
Cykelfrämjandet i Uppsala vill att kommunen
- Bejakar behovsstigar genom att grusa dem.
- Lövsopa de platser längs asfalterade banor där det samlas löv
- Åtgärdar löv på grusbanor antingen med sopning, blåsning, uppgrusning, bygga dem upphöjda och med mittrygg eller på annat lämpligt sätt.
Fler platser och sträckor finns markerade och med bilder på vår karta
När du ändå har läst ända hit!
Stötta Cykelfrämjandet, åtminstone genom att bli medlem
