KRÖNIKA | Blir det för varmt med expeditionsvantarna vid +5 grader? Ska jag ha dunjackan under skaljackan eller kommer jag att svettas ihjäl då? Efter 47 vinter halv år på cykel borde jag rimligen komma ihåg hur mycket kläder jag ska ta på vid olika temperaturer. Men nej.
Det är som att främmande makt har raderat den sekvensen ur minnet med målsökande radiovågor. Att känna till hur mycket kläder som är lagom i snöblandat regn är definitivt en samhällsviktig kunskap, det hör till god beredskap. Tidigt i oktober blir jag överrumplad av att händerna blir iskalla. Det är som att kroppen hade trott att sommaren skulle fortsätta för evigt, med bekymmerslös cykling i t-shirt.
Velandet med underställ och vinterstövlar ligger i min personlighet. När jag låser dörren och precis ska hojja iväg, då kommer jag alltid på att jag måste hämta en extra tröja eller alternativa handskar för säkerhets skull. Sen blir det ytterligare två tre låsa-upp-hämta-en-pryl-vändor innan jag slutligen kommer iväg. Det hattandet är detsamma oavsett årstid.
En del hävdar präktigt att man ska klä sig så man är lite kall i början av cyklingen. Då blir det lagom efter ett tag när kroppen börjar arbeta och generera värme. Aldrig i livet att jag skulle utsätta mig för sådan asketism. Det ska vara varmt och gosigt direkt när cykeldäcken börjar rulla. Gärna med boost-läget på vantarna med elektriska värmeslingor.
”Åh va härligt, vädrets makter kommer inte åt mig det minsta.”
Det brukar hålla i en kilometer. Sen kommer svetten smygande, kall. och klibbig. Mina pedaler vevar på för snabbt. Jag försöker kompensera med att öppna olika dragkedjor, det blir bara mer kallt och klibbigt. Ångern.
Här är det läge att skippa minst ett ”Åh vad härligt, vädrets makter kommer inte åt mig det minsta.” klädlager. Men jag har precis passerat några långsamtgående ekipage längs gång- och cykelbanan. Ni fattar va?
Om jag stannar och tar av dunjackan kommer dom att cykla om mig, det blir alltför pinsamt, så jag härdar ut en kilometer till. Jag bjuds på ett perfekt läge att justera klädsel när de omcyklade blir tvungna att stanna för rödljus bakom mig. Nu gäller det! Snabbstopp, av med skaljackan och vantar, av med dunjackan, på med skaljackan och vantar igen. En hörlur trillar här ur örat och far ner någonstans innanför kläderna och pajar hela depåstoppet. De omcyklade får grönt igen och jag får svälja stoltheten.
Kanske ska jag testa det där med tunn klädsel från början, det får bli imorgon.
Jon Jogensjö,
grundare av Cyklandeombud Stockholm och Lastcykelfestivalen
Det här är en text från tidningen Cykling
Det här är en krönika som publicerades första gången i Cykelfrämjandets medlemstidning Cykling nr 4 – 2025. Vill du få hem tidningen i brevlådan och läsa mer om hur cykling kan förändra världen i en mer hållbar riktning? Då ska du bli medlem! Utöver att du bidrar till ett bättre Cykelsverige får du unika medlemserbjudanden, olycksfallsförsäkring och fyra nummer av tidningen Cykling. Dessutom får du tillgång till kurser, cykelturer och aktiviteter. Många win-win helt enkelt.
