Om framtidens transportsystem ska bidra till säkra, levande och hållbara städer är det riskabelt att låta rena marknadsvillkor styra utformningen av mobilitetstjänster. Offentliga aktörer bör ta ansvar för att mobilitetstjänster bidrar till hållbarhet och jämlikhet. Det skriver Malin Henriksson (VTI), Jacob Witzell (VTI och KTH) och Karolina Isaksson (VTI), forskare inom mobilitet och samhällsplanering.
Bör kommuner erbjuda cykeluthyrningstjänster? De senaste åren finns det flera exempel på kommuner som vill främja hållbart resande genom att erbjuda cykelpooler till invånarna. Stockholm stad har nyligen upphandlat ett större system, Styr och Ställ har funnits länge i Göteborg, liksom liknande tjänster i Malmö och Lund. Andra kommuner, som Helsingborgs stad, har lånat ut cyklar på biblioteket. Linköpings kommun har satsat stort med en elcykelpool med 200 cyklar i offentlig drift. Linköpings kommuns politiker har dock nyligen beslutat att lägga ned satsningen på cykelpoolstjänsten Linbike. Anledningen bakom beslutet är att tjänsten anses vara dyr i drift men också att användningen är för låg för att motivera kostnaden. Beslutet väcker frågan huruvida kommuner bör syssla med cykeluthyrningstjänster.
Vi som forskar om mobilitetstjänster som cykelpooler vet att det finns få exempel på cykelpooler som gjorts tillgängliga i större geografiska områden som fullt ut bär sina kostnader. Erfarenheter från bland annat Linköping visar att vandalisering och stölder av cyklar är vanligt. Det har lett till att cykelpooler ofta utformas för prisstarka grupper och centrala stadskärnor. De flesta befintliga cykelpooler finns i områden där tillgängligheten med bil eller kollektivtrafik redan är hög. Införandet av elsparkcyklar under de senaste åren har visat samma mönster. Dessutom utformas cyklarna sällan efter användares olika behov utan efter en ”one size fits all”-modell där personer med funktionsnedsättningar, eller som reser med barn eller bagage inte kan nyttja dem. Rena marknadslösningar för cykelpooler och andra mobilitetstjänster som elsparkcyklar tar sällan hänsyn till hur tjänsterna ska kunna bli ett reellt bidrag till hållbar mobilitet på ett sätt som även beaktar social rättvisa.
I fallet Linbike har Linköpings kommun haft en annan ambition. Kommunen har medvetet utformat Linbike (cyklar, infrastruktur för laddning och prismodell) för att bidra till kommunens mål om ökad cykling och en attraktiv stad. Kommunen har också gjort målgruppsanalyser och analyserat resvanor. Våra studier av tjänsten visar att användningen av Linbike inte skiljer sig nämnvärt från liknande system. Samtidigt finns det resultat som är särskilt intressanta, t ex finns det personer som har kunnat ställa bilen på en parkeringsplats utanför stadskärnan tack vare Linbike. Vi har också sett att Linbike har varit ett bra alternativ för personer som på grund av byten har krångliga och tidskrävande resor med stadsbussar. Det pekar på att cykelpooler kan spela en viktig roll i städernas transportsystem som komplement till andra hållbara färdsätt. Det finns alltså en potential att nyttja cykelpooler som ett sätt för kommuner att styra mot mer hållbara och rättvisa resor. Men system som Linbike är givetvis inte en universallösning.
I stället för att förhastat avfärda ett system som Linbike som dyrt och utan effekt är det viktigt att successivt dra lärdomar och vidareutveckla nya mobilitetslösningar såsom lånecykel- system. Forskning pekar på att det är flera olika åtgärder som möjliggör hållbara resor, där en framgångsfaktor är att kombinera cykelvägar med väl utformad kollektivtrafik och med hållbara mobilitetstjänster. Framförallt bör dessa insatser göras parallellt med åtgärder för att minska bilismen, genom exempelvis en genomtänkt parkeringspolicy. Det är även viktigt att se att förändring av städers transportsystem är ett arbete som tar tid. Förväntningar på snabba resultat, som i fallet Linbike, kan därför vara orimliga. Särskilt med tanke på att pandemin har gjort att människors resor har minskat drastiskt under tiden då Linbike har varit i drift.
Om vi vill att framtidens transportsystem ska bidra till mål om säkra, levande och hållbara städer är det riskabelt att låta rena marknadsvillkor styra utformningen av mobilitetstjänster. Om inte kommuner och andra offentliga aktörer tar ansvar för att mobilitetstjänster bidrar till samhällsmål om hållbart och jämlikt resande, vem ska då göra det?
Malin Henriksson, senior forskare, VTI
Jacob Witzell, forskare, VTI och KTH
Karolina Isaksson, senior forskare, VTI
