2 september var vår ordförande med i Aktuellt och uppmärksammade de brister i Sveriges infrastruktur som orsakar olyckor. Olyckor som allt för ofta har en dödlig utgång.
Nyligen konstaterade Riksrevisionen att de åtgärder som regeringen och myndigheterna har genomfört i form av reglering, infrastruktur och övrig styrning inte i någon substantiell mening har bidragit till ökad och mer trafiksäker cykling. Och att Trafikverkets analyser är bristfälliga, ineffektiva och kostsamma. Kritiken som kommer från Riskrevisionen är skarp och måste ageras på från statens håll.
Trafikverkets måldirektör Jonas Eliasson fanns med i Aktuellts studio, men tyvärr så fick vi inga svar på vad de kommer göra åt problemen som Riksrevisionen påvisat.
Pengar till cykling?
Trafikverkets måldirektör Jonas Eliasson påstår att mycket pengar läggs på cykling, men mycket av de pengar som läggs på cykling försvinner in i Trafikverkets ineffektiva processer – ibland utgör kostnader för planering mer än hälften av de totala kostnaderna för cykelåtgärder enligt Riksrevisionen. Det är ett haveri och omfattande slöseri med skattepengar.
Samtidigt som våra skattemedel används ineffektivt så konstaterar Riksrevisionen också att de medel som avsatts till Trafikverkets arbete med cykling inte ens används i den takt som planerats – så när Eliasson pratar om att pengarna är begränsade så börjar vi fundera på om han vet att det faktiskt finns mer pengar hos Trafikverket för just cykling, men som inte används som tänkt?
Regeringen har enligt Riksrevisionen misslyckats med att prioritera större cykelåtgärder i uppdraget till Trafikverket om att ta fram ett förslag till nationell plan och även i sitt eget beslut om vilka åtgärder som ska ingå.
“… Trafikverket inte använder de pengar som har avsatts för cykelåtgärder i den nationella planen och länsplanerna i den tänkta takten. Endast cirka hälften av avsatta medel kommer användas fram till 2025, och därefter ersätter nya planer. Regeringen har inte heller prioriterat större cykelåtgärder i uppdraget till Trafikverket om att ta fram ett förslag till nationell plan eller i sitt eget beslut om vilka åtgärder som ska ingå.” – Riksrevisionen
Trafikverkets såll måste täppas igen och regeringens måste ta ansvar för sina myndigheter.
Fyra punkter att agera på:
Eliasson nämner ändå fyra konkreta saker som behövs – och vi håller med! Men ingen hålls till svars. Låt oss reda lite i det:
1) bättre cykelinfrastruktur
Här ligger ansvaret för själva utförandet på väghållaren, och det är till stor del kommunerna ute i landet, men även Trafikverket har ett viktigt ansvar. Mer pengar behövs ute i landet, och det stödet behöver komma från regeringen genom infrastrukturplanen till de regionala länstransportplanerna.
Riksrevisionen konstaterar också att staten – betydligt oftare än kommunerna – är ansvarig för de bristande vägarna, både mellan tätorter på pendlingsavstånd och inom tätorter. Som konstaterats ovan så har Trafikverket pengar, men de försvinner i ineffektiva processer, bristfälliga analyser och verktyg, och de sakar en helhetsbild av åtgärdsbehoven.
“Staten är betydligt oftare än kommunerna ansvarig för de bristande vägarna, både mellan tätorter på pendlingsavstånd och inom tätorter. Riksrevisionen har sett ett antal grundläggande hinder som gör att planeringen av statlig cykelinfrastruktur blir mer ineffektiv och komplex än nödvändigt.”- Riksrevisionen
Vi på Cykelfrämjandet anser att mer pengar behövs ute i landet. Många kommuner och regioner vill satsa mer på cykling, men pengarna finns inte. Regeringen behöver stötta arbetet med säkerhet, hälsa och omställning genom att skjuta till mer medel till länstransportplanerna, men även stötta kommunerna genom ett mobilitetsavtal.
Vi vill också se att Transportstyrelsen förtydligar och standardhöjer de befintliga nationella regelverken för utformning av cykelinfrastruktur så att alla sorters cyklister kan cykla tryggt och säkert.
2) bättre drift av cykelbanor: exempelvis att sopsaltning på vintern och där det behöver grusas ska det sopas upp när snön smälter för att minska olyckor
Ansvaret ligger på väghållaren – vilket kan vara kommun, region eller Trafikverket (statliga vägar) – och kvalitén på utförandet är ojämnt.
Vi på Cykelfrämjandet anser att Sopsaltning bör användas i större utsträckning av Sveriges kommuner där temperaturerna är fördelaktiga för det, även på statliga vägar för att undvika rullgrus och olyckor. Där grus behöver användas och vid lövhalka måste vägarna sopas i enlighet med forskningen.
Väghållare behöver arbeta med sammanhängande drift av regionala pendlingsstråk. Idag ligger väghållaransvaret på olika instanser beroende på vilken del av landet vi tittar på, och ansvaret för samordningen behöver hanteras av Trafikverket då regionala cykelstråk passerar flera kommuner.
3) överfarter där cyklister och gångtrafikanter ska korsa vägar där bilar kör måste vara hastighetssäkrade – det ska alltså inte gå att köra fort där cyklister och gående passerar.
Bra tycker vi! Transportstyrelsen behöver förtydliga regelverk och krav kring överfarter- och passage, band annat vad hastighetssäkring innebär vid upphöjda passager. Gående och cyklister ska lämnas företräde för att undvika osäkra trafiksituationer och sådana punkter ska utformas så att motortrafikens hastighet hålls låg.
Normen för bashastighet i tätort bör också vara 30km/t.
4) cykelanpassad Trafiklagstiftning: många skyltar, symboler och lagstiftning är inte är anpassade till cyklingens förutsättningar och det går att ändra.
Ansvaret för detta ligger på Transportstyrelsen.
Riksrevisionen konstaterar att regeringen har gett flera uppdrag om ändrade trafikregler i syfte att förbättra förutsättningarna för cykeltrafiken, men dessa har inte lett till någon betydande förändring.
Det är dags att regeringen att börja agera och se till att myndigheterna tar sina ansvar.
Inslaget i Aktuellt hittar du ca 27 minuter in i programmet.
