För 90 år sedan bildades Cykelfrämjandet. Det var också året Björn Koch föddes – en av få medlemmar som är årsbarn med vår förening.
– Jag har cyklat i alla år, det är det bästa sättet att ta sig någonstans, säger han.
Text: Elisabet Wahl
– Nej, någon trehjuling hade jag aldrig. Jag började direkt med en tvåhjuling. Självklart vurpade jag en del, men det gick bra och jag lärde mig att cykla.
Orden är Björn Kochs när han berättar om hur han lärde sig att cykla som sexåring. Att Cykling befinner sig hemma hos honom i Solna, strax norr om Stockholms innerstad, beror på att han såg världens ljus 1934, några månader innan Cykelfrämjandet hade sitt första konstituerande möte och en ny organisation var född.
– Jag växte upp med en styvfar som hade en cykelaffär med en verkstad, så cyklingen kom tidigt in i mitt liv, fortsätter han.
När Björn blev lite äldre började han cykla till skolan och alla andra ställen han skulle ta sig till. Och det var nog någonstans här hans kärlek för cyklingen i jämförelse med att åka bil föddes.
– Min styvfar hade en Opel Kadett, en eländig gammal bil. Den läckte olja och varenda bilfärd satt jag och mådde illa, så jag fick nog en avsmak för bilar redan där.
Så det blev aldrig någon egen bil för dig?
– Nej, jag har inte ens körkort. Jag kände ett tvång att ta det så jag påbörjade och var färdig för uppkörning. Men just då behövde jag ett nytt jobb och jag avbröt det hela och så tog jag aldrig upp det igen.
Björn berättar hur cykeln blev hans ständiga följeslagare både när han skulle ta sig till jobbet som vaktmästare på Högsta domstolen och när det var dags för semester. Men det blev en del riktigt långa turer också. Som den gången när han tog sig hela vägen till Österrike för att träffa sin biologiska pappas familj.
– Min biologiska far kom som krigsbarn från Wien under första världskriget. Han omkom 30 år gammal när jag var två år, så jag minns inte honom. Men 1957 fick jag möjlighet att hälsa på min släkt och mina farföräldrar, så då lassade jag på ett tält på pakethållaren och några kokkärl och cyklade till Wien. Jag var naiv och äventyrslysten, så där som en 23-åring kan vara, men det gick bra.
Till Cykelfrämjandet hittade han i början av 70-talet, i en tid då bilismen bredde ut sig allt mer. Björn var också med och upptäckte Cykelturveckan som kom till Sverige efter en fransk förlaga.
– 1982 var vi ett litet gäng som anmälde oss och tog oss till Hagenau i Alsace. Det var en jättefin vecka, så idén följde med till Sverige.
Just Cykelturveckan är något som betytt mycket för Björn och hans sambo Gudrun. De deltog på den första upplagan i Varberg och många andra. Tillsammans cyklade de också Vätternrundan ett antal gånger och har cykelsemestrat på många ställen i Sverige.
– En gång cyklade vi längs ostkusten, från Stockholm ner till Kalmar, Karlskrona och Österlen. Vi vildcampade i skogen, fyllde vattenflaskorna på bensinstationer och hittade något matställe vi hoppade in på. Det var fantastiska sommarcyklingar som jag aldrig kommer att glömma.
Vad har du för tips till den som vill ge sig ut på en liknande semester?
– Att ge sig ut i slutet av juli och början av augusti. Då har vädret stabiliserat sig och det är inte så sent på sommaren att det har börjat komma så mycket dagg. Naturidyllerna med hagar, kor, blommor och bin är oöverträffat.
Det har tyvärr inte blivit någon Cykelturvecka sedan 2006, men cyklar gör han fortfarande. Han har flera cyklar, men använder sig mest att en stadig vardagscykel. Någon elcykel är däremot inte aktuell.
– Nej, det är fusk! Fast jag kan rekommendera den för de som har svårt att komma igång, det är bättre än bil i alla fall. Men jag tycker att cykel är oslagbar som färdmedel, framför allt i tätorter och stora städer.
