Världens mest bereste cyklist korsade under ett halvt sekel krigszoner, öknar, isvidder, bergspass och djungler med målet att se hela världen.
– Folk talar om det bästa, snabbaste, högsta, värsta. Jag har inget emot det, men det är inte alls det jag har ägnat mig åt, säger Heinz Stücke.
Text: Mats Cato, Foto: Heinz Stücke
Många cyklister har blivit legendariska efter äventyrliga långturer. Men deras resor bleknar i jämförelse med Heinz Stückes. Han lämnade Tyskland som 22-åring och kom tillbaka 50 år senare efter att ha cyklat 64 800 mil genom världens alla länder.
– I did it my way, säger Heinz och skrattar där han sitter hemma vid köksbordet i Hövelhof, småstaden där han växte upp i nordvästra Tyskland.
Idag är han 82 år, går med rullator på grund av artros i höfterna och sluddrar lite när han talar eftersom han vägrar att använda sina löständer. De riktiga tänderna slogs ut av en rånare i Sydafrika 2012.
Visst hade världen varit en mycket tråkigare plats utan såna som Heinz. Men det hindrar ju inte att man undrar vad det var som fick honom att långfärdscykla i 50 år?
Heinz berättar om sin pappa som var snickare. Han kunde inte alls förstå vad som var så lockande med äventyr, resor och cykling. I pappans värld handlade allt om att skaffa jobb, hus och familj. Men det var ingenting för Heinz.
– Jag hade utbildat mig till verktygsmakare, men gillade inte mitt jobb på fabriken. När jag var liten läste jag äventyrsböcker där författarna berättade om sina fantastiska resor och jag älskade geografi i skolan. Så jag ville också uppleva äventyr, se exotiska platser och om jag ska vara ärlig ville jag bevisa att jag kunde se hela världen med cykel.
Heinz cykel var en tysk treväxlad herrcykel som vägde 25 kilo. Till det kom en packning på cirka 50 kilo.
Och äventyr blev det. Heinz har haft många nära möten med döden, som han uttrycker det. Ett sådant inträffade när han som en av de allra första cyklisterna korsade Sahara.
– Jag var vilse och vattnet hade tagit slut. Då dök en lastbil upp i horisonten. Jag ropade och vinkade men chauffören körde bara förbi. Han såg mig antagligen inte eftersom vägen genom sanden var flera kilometer bred. Jag trodde att jag skulle dö, men då kom en ny lastbil och räddade mig.
”Han lämnade Tyskland som 22-åring och kom tillbaka 50 år senare efter att ha cyklat 64 800 mil genom världens alla länder.”
Att pricka av i listan över besökta länder och sevärdheter förblev alltid en drivkraft, men efter hand blev det ännu viktigare att möta människor och lära sig mer om deras kulturer.
Heinz menar att reseguideböcker har både för- och nackdelar.
– Ibland bestämde jag inte i förväg vad jag ville se i ett land. Det är viktigt att ha ett öppet sinne. Och jag stannade ofta tre månader för att få en bättre bild av vardagslivet. Att bevisa att jag kunde komma upp för ett berg eller liknande intresserade mig inte speciellt mycket.
– Jag brukade alltid läsa guideböcker innan jag åkte till ett nytt land. Men för att träffa människor som bor i landet är det bättre att strunta i guideböckerna. Fast vill du få råd av andra resenärer om ställen de har varit på ska du besöka hotell och restauranger som rekommenderas i guideböckerna, säger Heinz och tillägger:
– Det fina med en cykel är ju att du ändå kommer bort från de hetaste turistställena.
Världens längsta cykeltur gick genom många öknar. Här trampar Heinz Stücke genom Egypten.
När Heinz började cykla blev det mycket vildcamping längs vägarna. Det fanns helt enkelt inte så många andra alternativ. Men när västerländska backpackers började ge sig ut i världen öppnade många billiga hotell där Heinz kunde bo för 20 eller 30 kronor natten.
– Under mina 50 år som långfärdscyklist bodde jag cirka en tredjedel av tiden i tält, en tredjedel på billiga hotell och en tredjedel hos folk jag blev hembjuden till.
“Oroa dig inte, var galen och lite full i fan”
Heinz hade baser, som han kallar ställena där han kunde stanna längre perioder. En sådan fanns hos affärsmannen Albert Lee och hans cykelaffär The Flying Ball Bike Shop i Hong Kong. En annan bas låg i en villa utanför Paris som ägdes av vänner.
Att Heinz valde att resa med cykel berodde kanske främst på att det var billigt och att cykeln kunde bära alla hans grejor. Dessutom var det, som han säger, ett bra sätt att hålla sig i form. Men efterhand upptäckte han andra fördelar med cykeln.
– Jag hade en skylt med texten ”Around the world by bicycle” och på ramen skrev jag alla namnen på platser som jag hade besökt. Cykeln väckte mycket uppmärksamhet och lockade folk att ta kontakt med mig. Överallt jag kom sålde jag mina broschyrer med bilder och berättelser om resan.
Tidningar, radio- och tv-kanaler intervjuade honom och hans ryktbarhet som långfärdscyklist växte. Det innebar att det blev lättare för honom att finansiera sin resa. Han fick betalt för att hålla föredrag, sponsrades av cykeltillverkare och fick kontrakt med en fotoagentur i London.
Några stora inkomster var det aldrig frågan om, men för Heinz som kunde överleva på fem kronor om dagen hade det stor betydelse.
Heinz är bara 1,65 och när han gick i skolan blev han retad för att han var så kort. Men trots sin storlek var han en tuff motståndare.
– Jag har ett jäkla temperament, i skolan kallade de mig ”giftiga dvärgen”. Oavsett din storlek måste du våga vara tuff. När en katt och en hund bråkar är det alltid hunden som går iväg med blodig nos.
Den gamla herrcykeln drabbades av 16 rambrott, men lokala bysmeder lyckades alltid svetsa ihop den.
Heinz favoritcitat säger en hel del om resan: ”oroa dig inte, var galen och lite full i fan”. Till exempel cyklade han ett helt år i Kina trots att hans visum gick ut efter bara en månad.
– Varje gång polisen tog mig fick jag böta 80 kronor och sen satte de mig på en buss mot gränsen. Men jag hoppade av vid nästa hållplats och fortsatte cykla vidare.
Att cykla tillsammans med andra var aldrig Heinz grej. Ibland kunde han göra sällskap med någon annan cyklist, men det varade aldrig så länge.
– Det funkade bättre när jag var själv, allting blev mer flexibelt. Men jag var ju inte ensam utan mötte människor längs vägen varje dag.
Det behöver väl knappast sägas, men Heinz liv funkade inte för längre kärleksförhållanden. Han hade en del affärer, men det slutade alltid med att han cyklade vidare. Enda förälskelsen han inte kom över var en kvinnlig långfärdscyklist som nobbade honom i Katmandu.
– Jag förstod att obesvarad kärlek är en förskräcklig sjukdom. Jag tog min cykel på en tur upp i bergen och gav full gas. När jag känner mig nere brukar jag pressa mig själv till min fysiska gräns på cykeln. Om din kropp gör ont slutar du känna den psykiska smärtan.
Hans Stücke cyklar genom Redwood.
Många långfärdscyklister sätter en ära i att cykla hela distansen. Men det gäller inte Heinz som har åkt buss, tåg, båt och flyg en hel del för att ta sig till avlägsna platser.
– När jag var i Amazonas insåg jag snabbt att cykel inte var rätt fortskaffningsmedel. Då tog jag flodbåtar i stället. Och i länder med dåliga vägar där lastbilar inte går så fort brukade jag hugga tag i en lastbil där bak för att kunna åka med i uppförsbackar.
Hjälpsamma bilister räddade honom många gånger från dödliga faror genom att erbjuda lift. Så var det till exempel när han förföljdes av grizzlybjörnar och vargar i Kanada.
På tal om möten med farliga djur berättar Heinz att små djur är värst. I Mocambique blev han attackerad av vildbin som stack honom medvetslös. Som tur var fanns människor i närheten som kunde ta honom till ett sjukhus där han fick hjälp.
Att intervjua Heinz är inte helt enkelt, han ger sällan enkla svar och det är definitivt ingen idé att fråga om bra tips för långfärdscykling.
– Jag har bara ett gott råd och det är att inte ge goda råd. Och jag gillar inte superlativ! Det finns inget sånt som det bästa, högsta, största, billigaste, värsta eller fulaste. Alla landskap och samhällen har sina för- och nackdelar beroende på vad du själv gillar.
Men efter en stund kommer han på att han i alla fall har ett råd till andra cyklister.
– Skaffa en backspegel! Det är det allra viktigaste! Ingen har backspegel idag trots att hälften av alla cyklister som dör på vägarna dör för att de inte ser vad som kommer bakom dem.
Heinz drabbades bara av två allvarliga cykelolyckor, en i Chile när en lastbil körde på honom och totalförstörde hans cykel och en annan i Kanada när en bil knuffade ner honom i en iskall flod. Men båda gångerna lyckades han klara sig utan bestående skador.
– Många som cyklar mycket är idrottare. De måste ha fart och utnyttja sin energi tills de blir trötta. Jag tog det lugnt och lät cykeln göra jobbet och då händer sällan olyckor.
Han har även haft tur när det gäller cykeltjuvar. Visserligen blev hans cykel stulen sex gånger, men han fick alltid tillbaka den, ofta tack vare sina kontakter på tidningar, radio- och tv-stationer som uppmanade folk att höra av sig om de visste var cykeln fanns.
Inget kunde stoppa Heinz Stücke, inte ens djungelvägarna i Kongo.
Världen förändrades mycket under Heinz 50-åriga cykelresa.
– När jag började resa hade européer hög status i hela världen och jag blev alltid behandlad med stor respekt. Till exempel blev jag inbjuden till kejsaren Haile Selassie när jag var i Etiopien. Idag läser jag att etiopiska barn kastar sten på cykelturister. Inbördeskrigen som startade efter avkolonialiseringen i Afrika ledde i många fall till utbredd laglöshet. Ett av Heinz ”nära möten med döden” ägde rum i Zambia när han stoppades av fyra gerillakrigare från Zimbabwe.
– De sköt mig i foten, slet sönder min packning och tvingade mig att ta av mig alla kläder, säger Heinz, som klarade livhanken tack vare att en förbipasserande bilist såg vad som hände och hämtade polisen.
För att få en rättvis bild av Heinz utmaningar måste man förstå att han under många år inte hade tillgång till modern utrustning. Cykeln som han använde under större delen av resan var en tysk treväxlad herrcykel som vägde 25 kilo. Till det kom en packning på cirka 50 kilo som innehöll allt han behövde för att klara sig på egen hand under flera månader.
– Jag tycker inte vikten är så viktig – en del långfärdscyklister tänker på varje gram de kan spara, men sån är inte jag. Jag vill ju ha lite komfort.
Kombinationen tung cykel, få växlar och jättestor packning innebar att han ofta fick gå av och leda cykeln i uppförsbackar eftersom det blev för jobbigt att cykla. Heinz berättar att ibland var han så trött att han kunde somna och ändå fortsätta gå framåt.
Många cyklister är riktiga prylnördar som älskar sina cyklar, men det gäller inte Heinz. För honom var cykeln bara ett fortskaffningsmedel. Han fick flera erbjudanden att byta till mer avancerade cyklar, men tackade alltid nej.
– Fördelen med en enkel cykel är att den har färre saker som kan gå sönder.
En annan fördel med Heinz stålcykel var att ramen gick att svetsa ihop och förstärka om den gick sönder vilket hände 16 gånger. Med åren fick cykeln så många nya delar att det i stort sett bara var ramen, pakethållaren och stänkskärmarna som inte hade bytts ut. På långfärdscyklar har styrena ofta många greppmöjligheter för att minska risken för statisk belastning och värk. Heinz kom på en egen lösning, ett ”kinesiskt dubbelstyre” som bestod av två ihopsvetsade styren ovanpå varandra och gav cykeln ett väldigt personligt utseende.
Heinz Stücke vill öppna litet museum med allt prylar han samlat från världens längsta cykeltur.
Erfarna långfärdscyklister brukar säga att det går bra att använda vilken cykel som helst om man bara anpassar turen efter cykelns begränsningar. De sista åren av Heinz resa, då han sponsrades av tillverkare av hopfällbara minicyklar, visar att den slutsatsen stämmer bra. Bland annat cyklade han 5 280 mil på en cykel av märket Brompton med små 16-tumshjul.
– Brompton var en stark cykel. Jag körde på väldigt dåliga vägar med den. Den funkade kanske inte så bra i sand, men på många sätt var den bättre än min gamla cykel, framförallt var den praktisk att fälla ihop och ta med sig på bussar, tåg och flyg.
Sedan tio år tillbaka är det slutcyklat för Heinz. Men resan upptar fortfarande all hans vakna tid och målet är att starta ett litet museum med allt om världens längsta cykeltur.
Hans lilla radhus i Hövelhof är proppfullt från golv till tak med 50 års samlade souvenirer, cyklar, tidningsartiklar, fotografier, dagböcker och massor av kartor med inritade rutter kors och tvärs över jorden. Nu återstår bara att få ordning på allt.
Heinz håller tät kontakt med sina vänner över hela världen. Hans livslånga resa fortsätter att inspirera tusentals cyklister. Och trots sin ålder brinner han fortfarande för äventyret.
– Jag kommer alltid vilja resa igen. Det spelar ingen roll hur gammal jag är. En dag kanske jag ger mig av härifrån, säger han och ler finurligt.
Världens längsta cykeltur
- Totalt 64 800 mil (cirka 10 mil per cykeldag)
- Besökte 196 länder och 86 avhängiga territorier
- Världens mest beresta person i Guiness rekordbok 1995
- Utrustning – treväxlad herrcykel med 50-kilos packning
- Tog 100 000 fotografier och skrev 18 000 dagbokssidor
- Cykeln stals sex gånger
- Två allvarliga cykelolyckor
- Ramen sprack 16 gånger
- Värsta upplevelsen – blev skjuten i Zambia
- Farligaste djur – vildbin
- Bästa rådet till cyklister – skaffa backspegel
Heinz Stückes power drink
Havre, vatten, mjölkpulver, nötter, russin eller honung plus extra salt och socker.
