Ultracyklisten Anna testar, tänjer och korsar gränser

Hur klarar man egentligen av att fortsätt cykla när kroppen skriker efter sömn, mat eller bara några minuters vila? Fråga Anna Lindén som är ultracyklist. Det är något speciellt med att testa sina egna gränser, säger hon till Cykling.

Text: Elisabet Wahl

Det finns många olika typer av cyklister: de som cyklar till jobbet, de som cyklar i skogen och de som cyklar långt. Så har vi gruppen som cyklar ännu längre, både i timmar och i mil. Ultracyklisterna. Deras tävlingar är något utöver det vanliga.
– Man kan väl säga att de går ut på att cykla riktigt långt och sova väldigt lite, förklarar Anna Lindén.

Och med långt menas att varje etapp kan vara mellan 20 och 40 mil. Dessutom är upplägget något helt annat än många andra tävlingar: Här förväntas du klara dig själv.

– Du måste fixa mat och boende. Du får inte bestämma att en kompis bjuder dig på kaffe eller dyker upp med reservdelar. Vill du bo på hotell får du såklart det, men man kan också sova ute och ha med sig all packning på cykeln. Det spar tid! Anna Lindén gillar att vara själv ständig och bor därför oftast utomhus längs vägarna. Det blir med andra ord mycket packning.

”Man kan väl säga att det går ut på att cykla riktigt långt och sova väldigt lite”

– Jag har en cykelväska bakpå och en framför styret. Så är det en på ramen och två till små under styret för godis. I väskorna har jag saker att fixa cykeln med, alltid regnkläder, rejält med batteripack så att jag kan ladda cykeldatorn och mobilen. Tält, sovsäck och liggunderlag. Sedan lyxar jag till det och har med mig extra cykelbyxor. Och så godis. Massor med godis och sådant som innehåller fett, salt och kolhydrater.

Anna Lindén kom trea i Pan Celtic Race sommaren 2021, en tävling som sträcker sig över Irland, England, Skottland och Wales. Foto: Pan Celtic Race Series.

Anna Lindén hittade hem i ultra cyklingen för bara några år sedan, men har redan haft stora framgångar. Förra sommaren kom hon trea i Pan Celtic Race som omväxlande går på Irland, i England, Skottland och i Wales. Hon har också deltagit i Sverigetempot som börjar vid Riksgränsen och avslutas 210 mil och 210 timmar senare i Skåne.

– Man får se hela Sverige, i början är det fjäll och på slutet cyklar man bland rapsfält. På Irland upplever man både fårhagar och gröna ängar och klipp branter som stupar ner i havet.

Men självklart är loppen jobbiga också. En riktigt tuff stund kom under Pan Celtic då hon sköt cykeln framför sig i smådassigt väder i en lång upp försbacke på Irland och kände att hoppet om att klara etappen på utsatt tid var borta.

– Det var så tungt. Men jag har lärt mig att verkligen ta reda på vad det är jag behöver: Är jag trött, är jag hungrig eller vad behöver jag? Jag kom fram till att jag behövde sömn och tog 45 minuters tupplur vid vägkanten och vaknade jättepigg.

Och här någonstans kommer vi in på vad det är som fått henne att stanna kvar i ultracyklingen.

– Jag älskar verkligen att cykla, men också att testa mina gränser. Hur långt kan jag cykla utan att sova? Hur är det att cykla på natten? Jag tror att man både måste gilla att lösa problem och att vilja fortsätta när det är tungt. Att hitta sitt nya normala. Det triggar mig.

Delar av loppen Pan Celtic Race går ibland nära den irländska kusten.

Andra typer av cykeltävlingar skiljer sig en del från ultratävlingar. Hela den vanliga apparaten med följebilar, vätskekontroller och reservcyklar får ultracyklandet att framstå som rätt spartanskt. Om Anna Lindén fick bestämma borde cykelsporten fundera på vart den är på väg egentli gen. Inte minst på hur den påverkar miljön.

– I mer kända tävlingar som Tour de France eller SM har man följebilar som nästan alla är fossildrivna. Varje lag har bilar med reservcyklar som kör efter cyklisterna, plus den som filmar på nån fossildri ven MC. Det blir väldigt mycket biltrafik och utsläpp under en tävling. Cykling som i grunden är hållbart, blir istället både miljöskadligt och ohälsosamt.

Sova får man göra vid vägkanten när det behövs.

Vad kan man själv göra då för att minska sitt miljöavtryck som cyklist? Anna Lindén lyfter bland annat fram det faktum att cyklingen blivit allt mer av en materialsport och tycker att det finns stora vinster att göra där.

– Alla som cyklar kan lära sig att laga slang och däck istället för att köpa nytt vid varje punka. Att vårda cykelns rörliga delar gör dessutom att de hål ler längre. Välj miljömärkt avfettning och rengöring. Köp kläder av återvunnet material och lämna in kläder för reparation. Har du kraschat din kolfiberram? Kolla företag som kan laga den. Ta tåget på cykel resan, byt din fossila följebil mot eldrift. Och ta en vegoburgare!

Till sist, om man tycker att det här låter som något att testa. Hur börjar man?

– Det finns klubbar, till exempel Randonneur Stockholm, som ordnar lopp. Men man kan också testa på egen hand. Till exempel bestämma sig att nu ska jag vara ute i 12 timmar. Eller så sätter man ett mål. Nu ska jag cykla till mormor som bor 25 mil bort. Det är bara att ge sig ut!

Chips och godis är en nödvändig del av packningen. Det gäller att få i sig salt, socker och fett för att orka.

Anna Lindén gästade Cykelfrämjandets digitala cykelträff den 7 december 2022 där hon berättade mer om ultracykling, hur hon förbereder sig, hur hon lägger upp sina lopp, vad som driver henne och hur hon håller motivationen uppe. Här kan du se hela föreläsningen.

ANNA LINDÉN

Ålder: 42
Bor: Stockholm
Gör: Jobbar som projektledare inom Stockholms stad med klimatpolitik, med fokus på transporter.
Min första cykel: Jag tror det var en röd liten cykel som jag hade när jag var fyra-fem år. Jag minns frihetskänslan när vi kunde ta bort stödhjulen.
Annas blogg Grön cyklist: Läs mer om Anna och hennes äventyr på hennes blogg Grön cyklist.