Emil Jensen på cykelturné för växter och djur och människans natur

Vad gör man när det känns dumt att åka fossildrivna fordon på en turné med temat biologisk mångfald och det snillrika livet på jorden? Man gör som Emil Jensen så klart – och tar cykeln istället.
– Det har fungerat otroligt bra och till slut blev jag nästan lite rastlös på mina vilodagar, säger han till Cykling.

Text: Elisabet Wahl

Snacka går ju, men det kanske också borde ligga någon verklig handling bakom de orden. Ungefär så resonerade artisten Emil Jensen när han började sätta ihop sin turnéplan för föreställningen ”Än susar skogen” som med en blandning av poesi, fakta och musik, humor och allvar ska fungera som en påminnelserapport om livets snillrikedom. Föreställningen handlar om hav, skogar, floder och svampar, växter och djur och människans natur.

– I en tid av många larmrapporter tror jag att vi ibland nästan glömmer bort vad det är vi kämpar för. Naturen är så fantastisk i sin biologiska mångfald. Och när jag hade skrivit texter och musik på detta tema hade det känts ironiskt om jag skulle åka runt i en bensinslukande turnébuss. Så då blev det cykel istället.

Och det blev en lång tur med en packning bestående av en gitarr, kläder för en vecka åt gången och solcellspanel på pakethållaren. Mellan första spelningen i 1 juli och den sista 21 augusti – båda i Stockholm – hann han med 37 konserter och 400 mil på cykelsadeln.

– Det blev en perfekt lösning! De första dagarna hade jag rätt mycket träningsvärk och det var många gånger jag knappt hann till min egen soundcheck, men i övrigt har allt gått bra. Efter ett tag var det till och med så att det nästan blev jobbigare att inte cykla när jag hade vilodagar. Jag blev lite rastlös.

Hur höll cykeln?
– Förutom en krasch på väg till Örebro när jag väjde för en trottoar i lite för högt fart har det funkat otroligt bra. Jag och gitarren klarade oss, men framgaffeln gick sönder. Måns, cykelförsäljare i Bagarmossen som lånade ut sin cykel hela sommaren, satte sig på tåget och lagade cykeln i lobbyn på mitt hotell. En riktig hjälte.

En av de största utmaningarna var kanske lite oväntad. Det är nämligen inte helt lätt att hitta mindre vägar för den som vill cykla eller vandra genom Sverige. Kartappar och vägbeskrivningar vill gärna leda ut resenärer på större vägar. Vägar som på många håll är helt anpassade för den som kör bil.

– De där apparna har ingen känsla för småvägar och för att cykla. De första dagarna när jag fortfarande utgick från kartorna, så tyckte de ofta att jag skulle ut på 100-vägar, men det vägrade jag.

”Jag vill se en enorm utbyggnad av bilfria cykelvägar. Det måste finnas sätt att lättare ta sig fram i stan och att ta sig mellan orter på landet. Jag har verkligen saknat det i sommar. Och så förstås att det ska vara smidigare att ta cykeln på tåget.”

Emil Jensen började istället fråga människor efter bra vägar eller så valde han en väg som han tyckte verkade bra. Han beskriver sin färdväg som en blandning av skogsstigar, grusvägar och landsvägar. Favoriten var de långa raksträckorna på gamla banvallar, medan förhållandet till grusvägarna var mer komplicerat.

– Det blev nog 100 mil på grusvägar skulle jag tro och det var lagom. Jag älskar grusvägar, gitarren hatade dem och cykeln hade väl någon form av mellanposition skulle jag tro.

Just erfarenheterna av hur dåliga landets vägar är för den här typen av cykling gör att han snabbt svarar på frågan om vad som står överst på hans cykelönskelista.

– Jag vill se en enorm utbyggnad av bilfria cykelvägar. Det måste finnas sätt att lättare ta sig fram i stan och att ta sig mellan orter på landet. Jag har verkligen saknat det i sommar. Och så förstås att det ska vara smidigare att ta cykeln på tåget.

Innan det är genomfört, vad har du för tips till den som vill göra något liknande?
– Se till att ha gott om tid och våga åka vilse. En tredje grej man kan göra som jag lärde mig är att ha koll på vädret. När jag skulle spela utanför Norrköping hade jag ett ilsket moln som förföljde mig trots att prognoserna bara förutspått solsken, efteråt visade det sig att det var folk från SMHI i publiken, som sen lärde mig andra appar. Så på slutet följde jag molnrörelserna timme för timme och någon dag startade jag fem på morgonen för att vara framme innan det började åska.

Den här turnén är avslutad och det blir en tågturné senare i höst. Vilket är ditt starkaste minne från sommaren?
– Jag känner sådan tacksamhet mot alla som stöttade mig, som dykt upp längs vägarna eller satt upp skyl- tar där de tror att jag ska passera, eller bara spridit kärlek och pepp på sociala medier. Det har varit så fint och gett mig hopp.

EMIL JENSEN

Artist, skådespelare, estradpoet, krönikör och regissör som på scen varvar musik med lyrik och komik.

Ålder: 47 år

Aktuell: Med tågturnén med föreställningen ”Än susar skogen” och den avslutade cykelturnén med samma namn.

Brinner för: Mänskliga rättigheter, jämställdhet och hållbar utveckling.

Min första cykel: Jag hängde mycket med min syrra och två av hennes kompisar. Vi åkte runt på två cyklar som vi kallade Lilla röd och Lilla blå. Mina första tramptag tog jag på Lilla blå och kommer ihåg hur det kändes när jag förstod att jag cyklade. Efter en stunds rus insåg jag att jag inte visste hur jag bromsade.

Min relation till cykling: Jag älskar att vara utomhus och i rörelse, men har aldrig träningscyklat eller kört spinning eller så, egentligen gillar jag bäst att gå och springa. Det här är min andra cykelturné och jag trodde nog att någon annan skulle hinna göra en emellan, men det verkar som att det bara är jag!

Min drivkraft: Jag vill sprida inspiration och glädje i engagemanget, det är det jag själv vill nå ut och nå in med. Jag tror det är en hållbarare drivkraft än att sprida dåligt samvete. Jag är uppvuxen med en affisch jag hade när jag var liten med en bild på ett träd med texten ”Även om jorden skulle gå under imorgon skulle jag fortfarande plantera ett träd idag”. Det har följt med mig genom livet som en påminnelse om handlingens urkraft.