Bättre cykling sedan 1934

Cykelfrämjandet höll konstituerande möte den 29 november 1934. Men organisationen uppstod naturligtvis inte ur vakuum. Sedan tre år tillbaka hade Kommittén för svensk cykelpropaganda försökt påverka myndigheter att anlägga särskilda cykelbanor och från landsvägar självständigt dragna cykelvägar. Under 1934 uppstod tankar om en svensk riksförening som skulle tillvarata alla cyklisters intressen, oavsett inriktningen för deras cykelbruk. Sådana tankar fanns både inom kommittén och inom Svenska Velocipedförbundet (idag Svenska Cykelförbundet, cykelsportens riksorganisation). Bara några månader tidigare hade vidare en annan cykelorienterad förening bildats, Cykelturistförbundet, vilken dock nästan omedelbart sögs upp av Cykelfrämjandet. Redan från starten fanns det starka kopplingar till både branschorganet Svenska Velocipedfabrikant- och grossistförbundet (dagens Svenska Cykelfabrikant- och grossistföreningen), och det friluftsbetonade Skidförbundet (senare Skid- och friluftsfrämjandet och idag Friluftsfrämjandet). Inom det senare såg man i cykeln ett gott komplement till skidorna under de snölösa månaderna.

Styrelse med tyngd
Föreningens bredd lämnade avtryck i styrelsens sammansättning. Ledd av Walter Holmstedt, ingenjör och rektor för Stockholms Tekniska Institut, rymde styrelsen välrenommerade vägingenjörer, cykelfabrikanter samt representanter för cykelsporten, friluftslivet och turistnäringen. Lägg till dessa läkare som kunde gå i god för cykelns hälsobringande effekter, lärare som visste att betona vikten av att skolväsendet bibringade barn och ungdomar nödvändig trafikkultur, samt en radioprofil som Sven Jerring, i vilken Cykelfrämjandet hade en kanal för att nå ut till allmänheten med sina trafikmaningar. Det var för övrigt en helt övervägande Stockholmsbaserad styrelse, liksom föreningen i sin helhet.

Alla sorters cyklister representeras
Cykelfrämjandet kan alltså ses som ett hopkok av allt detta, och betoningen på att den nya organisationen skulle samla alla sorters cyklister var som sagt stark. Det innebar framförallt att man ville lyfta vardagscyklisterna, som tidigare saknat auktoritativt stöd från en organisation. Svenska Hjulförbundet, som bildades 1888, hade förvisso vissa trafikpolitiska ambitioner vid sidan av sin utflykts- och tävlingsbetonade verksamhet, men dess i praktiken turistiska prägel kom bl.a. till uttryck i dess nära samarbete med Svenska Turistföreningen, och 1900 gick förbundet upp som en sektion av den föreningen. Samma år bildades Svenska Velocipedförbundet, som med sin sportsliga karaktär dock saknade anledning att gå i bräschen för vardagscyklisternas krav.

För tryggare cykling
Föreningen ville alltså ställa sig på ”en bred bas” och ”samla alla för cykling intresserade svenskar”. Men samtidigt framgick det också tydligt i det programmatiska första numret av medlemstidningen Cyklisten att man i första hand ville arbeta trafikpolitiskt: ”föreningens huvudsyfte och praktiska mål” var ”ett tryggare och vidgat bruk av cykeln” och att ”vinna hänsyn för cyklisternas intressen”. I andra hand ville man främja den turist- och friluftsbetonade cyklismen. Prioriteten bland ambitionerna var tydlig. Nytta gick före nöje, för att återkoppla till de två strategierna som nämnde inledningsvis.